Tala klarspråk om var homofobin kommer ifrån säger GP. Och i sig har Håkan Boström en poäng – “macho- och hedersnormer i stadens utanförskapsområden” är ett problem. Men också:
Unga hbtqi-personer med utländsk bakgrund upplever också större utsatthet när de vistas i socioekonomiskt utsatta områden. Rapporten talar om ett dubbelt förtryck i form av rasism och homofobi. Men är det verkligen rasism som gör att det är svårt att vara öppen med sin sexuella läggning i invandrartäta förortsområden?
Det är, såklart, inte rasism som gör det svårt att vara öppen med sin sexuella läggning per se. Men rasismen gör säkerligen situationen svårare på flera sätt: Dels för att den som också utsätts för rasism rimligen har svårare att orka ta tag i ytterligare ett förtryck.
Dels för att det är svårare att tas på allvar som HBTQI-person om man också utsätts för rasism.
Min personliga reflektion är att jag, när jag läste ledarartikeln, impulsivt och spontant tänk-kände att “finns det HBTQI-personer i de här kulturerna”. Och det vet jag ju att det gör. Jag är varken dum eller obildad. Jag tror det handlar om någon form av kulturrelativism. Om kulturen säger att det knappt finns några queers, så kanske det ändå måste vara så?
Och det kanske i sig är någon form av rasism?
Tidigare riksdagsledamoten och Göteborgsliberalen, Robert Hannah, var redan för snart tio år sedan starkt kritisk till hur den svenska gayrörelsen och RFSL hanterat den här frågan. Han menade att de blundade för problemen som unga hbtqi-personer möter i svenska förorter. Man har helt enkelt svikit den mest utsatta gruppen inom hbtqi-världen genom att vägra tala klarspråk om problemen, av rädsla att gynna ”fel” politiska krafter.
Jag kan ändå förstå den rädslan. Dels för att “invandringskritik” inte på något sätt är rätt lösning på det här problemet. Dels för att de “invandringskritiska” inte på något sätt är queer-vänliga.
Sen behöver man inte bli “invandringskritisk” för att hantera den här frågan rimligt. Men.